danne.nu

Okej, rubriken kanske låter lite sadistisk, men det är inte så allvarligt som det låter. Det jag menar är att om ett barn inte gör sig illa någon gång, så lär det sig aldrig vad som är farligt. Jag ser så ofta i min omgivning hur föräldrar skyddar sina små till orimliga proportioner. Slappna av lite, barn får exempelvis sällan allvarliga hjärnskador av att ramla av trehjulingen och därför behövs det ingen hjälm. En fyraåring dör inte av att lägga handen på det strömförande stängslet runt hästhagen även om det gör ont. Naturligtvis säger jag åt min dotter att inte röra det för att det gör ont om hon gör det, men jag övervakar henne inte till den grad att en stöt är otänkbar. Om hon trots allt rör det så gör det säkert ont och hon gråter, men sen är det bra och framför allt gör hon det inte igen.

Min dotter är snart 10 år och jag tycker nog själv att vi inte var speciellt hönsiga med henne när hon var mindre. Hon har haft både hjärnskakning och sprucken haka men vet idag att man inte springer i trappen och hon är lika glad för det. En olycksförebyggande organisation i Storbritannien varnar, enligt Aftonbladet, föräldrar att Överbeskyddande föräldrar utsätter sina barn för större faror än de som låter barnen ta fler risker. Jag håller med fullkomligt.

Jag är även av den åsikten att man inte ska skydda barnen mot smuts och bakterier (inom rimliga gränser givetvis), av den anledningen att de själva ska utveckla resistans mot dessa. Jag är övertygad om, utan att ha minsta belägg för detta, att barn som lever på landet med djur omkring sig och utan att tvätta händerna med antibakteriell tvål så fort de varit ute, blir betydligt friskare barn utan allergier än övriga barn som inte  har det så.

Jag hade en bekant för många år sedan som hade, enligt mig, en del udda åsikter om det här. Han och hans sambo fick en liten son och omgående började han proklamera för att hans son minsann inte skulle gå på dagis. Nu kan det ju finnas olika anledningar till en sådan inställning, vilket jag så klart accepterar, men deras anledning var att dom inte ville låta den lilla bli utsatt. -Hur då utsatt? undrade jag. Jo det var så att dom inte vill utsätta den lilla för bakterier och sjukdomar som de andra barnen förde med sig till dagis. Dom kunde ju inte låta den lilla bli sjuk.

Ursäkta mig men kan någon komma med ett bättre tillfälle då uttrycket ”skjuta sig själv i foten” passar bättre in? Jag blev upprörd, mycket och länge, över hans resonemang men vad kunde jag göra? Han ville inte lyssna och det var ju trots allt hans barn. Naturligtvis försökte jag övertyga honom om att experter har bevisat att barn som utsätts när dom är små klarar sig bättre i framtiden, inte för att detta var helt sant då jag inte visste helt säkert att det fanns några experter som bevisat detta, men jag får väl sona den lögnen någon gång. Vad skulle jag ha gjort? Vad skulle jag ha sagt?

Nu finns det ju även föräldrar som går för långt åt andra hållet. Jag har ingen personlig erfarenhet av dessa, men ser dem ofta på TV i alla dessa amerikanska program där tittarna får skicka in filmer där dom lyckats fånga roliga händelser. Hur ofta ser man inte en liten flicka gungandes på en gunghäst eller liknande och hon gungar i större och större rörelser tills hon tippar över, ramlar baklänges och slår bakhuvudet i en vägg. Flickan gråter och publiken skrattar. Ungefär efter halva inslaget inser man att det kommer att gå över styr och jag är ganska övertygad om att föräldrarna inser detta också, men i sin iver över att få bli lokalkändis genom att skicka in en video till TV så struntar man helt enkelt i detta.

Okej nu kanske många påstår att jag tidigare sagt att det inte är farligt att ramla av en trehjuling utan hjälm och det inte är stor skillnad på att ramla av en gunghäst, därför måste jag ju tillägga att jag absolut inte skulle ha låtit min dotter ramla av trehjulingen om jag hade sett det i tid. Jag skulle inte ha stått där och tänkt, -Mmm, nu ska vi se om hon lär sig! Nej, såg jag att något var på väg att hända henne så försökte jag hindra det så gott jag kunde, men jag vidtog inga förebyggande och enligt mig en smula överdrivna åtgärder.

Min barndom var en enda lång ström av plåster. Jag hade ständigt sår och skorpor över i princip hela kroppen men inte gjorde det mig något. Vi lekte med elden i buskarna utanför huset, vi klättrade upp på skolans tak och lekte hemliga agenter, vi smög oss in på byggarbetsplatser, på bilskroten, klättrade i träd, ramlade ner. Min kompis klättrade högst upp i en liten tall på fyra meter och satt där och gungade tills den gick av. Han ramlade ner, landade på ryggen och skrattade. Jag skrattade minst lika mycket eftersom det var en av de roligaste händelserna jag sett. Jag har brutit båda armarna flera gånger, hoppat på kryckor och fått flertalet hjärnskaningar. En av dessa fick jag när jag cyklade ner för källartrappen och glömde bort att när man kom ner för trappen fanns dörren till vänster, rakt fram fanns det en betongvägg. Visst gjorde det ont och visst blev jag sängliggandes resten av dagen, men jag cyklar aldrig ned för källartrappen igen.